En gåta med mening i

2011-01-06

Läser en kort historia i Stefan Einhorns bok Vägar till visdom.

"En kvinna och hennes son är med om en bilolycka och förs med ambulans till akutmottagningen, där de möts av en sjuksköterska. Sjuksköterskan tittar på pojken och säger förskräckt: "Men det här är ju min son!" Hur är detta möjligt?"

Vet inte vilka tankar du nu får. "Det måste vara ett misstag...", "Han är adopterad...", "... en okänd tvilling?". Men svaret är så mycket enklare.

Våra hjärnor generaliserar, utelämnar och förvränger för att behålla "vår kartbild" intakt. Och visst är det så att de flesta (ja, inte du förstås...) tänker att sjuksköterskan är en kvinna. Och då sätter vi snabbt igång för att finna lösningen på gåtan.

Men om det hade varit så enkelt, som det också är; sjuksköterskan är en man. Då är historien högst naturlig.

Hjärnan hjälper oss gärna. Men ett av de största hindren (och samtidigt en förutsättning för att klara av att  leva) är att vi vill stänga loopar. Ser då till tidigare erfarenheter för att finna mönster. Och vips, så har du svaret!

När hjälper dig dina erfarenheter och mönster? När stjälper dem dig?

"Väg till visdom"

comments powered by Disqus